Jag blir nästan rädd för mig själv ibland.
Att en känsla kan ta så stor kontroll över mig är sjukt.
Jag vet precis vad jag behöver, och precis vad jag vill ha men något håller mig från att gå hela vägen.
Troligtvis är det något bra, trots att det tynger ner mig.

Allt som har med framtid känns ovist. Till och med morgondagen känns som ett mysterium, än fast jag vet att det kommer vara en helt vanlig onsdag. 
Helgen är inte långt borta och jag har blivit bjuden till östersund. Jag vill så gärna åka men det är ekonomin som stoppar mig. Fan att allt ska behöva sitta i pengar...
       Nu snart är det träning, men det tar emot.
       Förkylningen som jag dragit på mig gör mig
       grymt trött och hopplös. Just nu vill jag typ, dööö... 
       Kanske inte, men nått i stil med det. 


                            Det var bätter förr?