Just nu känner jag mig så bedrövlig att jag skämms över mig.
Jag saknar alla som jag inte har här, hos mig.  Marlene som exempel.
Och jag saknar den där närheten som jag i stortsett är beroende av.
Jag saknar även min pappa
Och jag saknar motivationen att ta mig för alla saker jag behöver göra.
Mest av allt skulle jag vilja sakna "han".
Vem "han" är har jag ingen aning om, men jag är sur över att han inte är här.
Så den dagen han kommer så ska han få ett helvete.
Tack och adjö