Ikväll har jag fått mig en riktigt tanke ställare...
Först gick jag ute och funderade lite över livet, mitt liv.
Vad vill jag igentligen?
Varför får jag inte känna lycklig?
Och så klart, vad är igentligen meningen med livet?
Tänk så här, vi klver upp varje morgon. Går till skolan/jobb, kommer sedan hem och äter middag Efter det ser vi tv eller sitter vid datorn, tränar, umgås med kompisar, pluggar, städar, tvättar eller jaa.. Hur man nu väljer att fördriva tiden fram tills man går och lägger sig för att sedan kliva upp igen dagen där på och göra exakt samma sak. 
Är det så det ska vara? Är det tänkt att man ska gå dag ut och dag in och genom för iprincip samma saker? Ska det finnas någon slags tillfredsställelse i det?
Sen när jag kom in fick jag reda på att en vän förlorat en förälder. Jaha? Varför? Den personen var alldeles för ung för att gå bort och det skedde utan förvarning. Bara så där. Borta för alltid.
Jag tror inte det är många som tänder på det, men när som helst kan vi bara försvinna. I bilen, i duschen, på skolan. Det jag tror att jag vill komma fram till är att vi inte uppskattar vår vardag tillräckligt. När som helst kan det ju ta slut. Varför kan vi inte bara njuta av varje stund då istället för att klaga och alltid vara missnöjda med allt som går att vara missnöjd över?
Jag önskar att jag kunde få tillbaka lite av det du tog ifrån mig.
 Den där fina egenskapen jag hade.
 Den egenskapen som gjorde att jag uppskattatdede varje dag
 Den egenskapen som gjorde att jag såg något fint i alla personer jag mötte
 Den egenskapen som gjorde att jag uppskattade mig själv på ett helt annat sätt
 Den egenskapen som jag tyckte bäst om hos mig, och som jag nu saknar
Att så mycket har förändrats är skrämmande. Nu ser jag världen med andra ögon och det klagar jag inte på, men jag vill ha tillbaka lite av den naiva Olivia jag var. 
Nu ska jag rycka upp mig, kliva upp tidigt imorgon och bara försöka njuta av livet.